Vardagsromantik

Igår var vi och simmade medans Emilia stannade hos farmor och farfar. På tillbakavägen skulle vi hämte henne, men istället bestämdes det att Pontus också kunde stanna där ett tag, så att vi fick lite tid att jobba på hans sovrum.
Min man och jag kom alltså hem till ett tomt hus. Jag luktade klor och ville ingenting mer än att ta en skön varm dusch. Medans vi fortfarande stod i hallen kom min man fram, kramade mig och luktade min hals. Han luktade, luktade lite till, kramade mig lite hårdare, luktade lite mer. Vad ska man tänka i en sån situation? Är det
a) "Ooooh, han älskar dig, han vill ha dig, det här är mer upphetsande än tanken på att kunna sitta och äta en hel måltid i lugn och ro..."
eller
b) "Varför sniffar han min klordoft? Gillar han lukten av klor så mycket? Är det hälsosamt att andas in så mycket klor?"
På förfrågan visade det sig dock att min man inte alls var beroende av klor och att han tyckte att jag var väldigt oromantisk.

Men han gav inte upp på en gång. Han kramade mig ännu hårdare, tryckte sin mage mot min och sa med en hes, förförisk röst: "Du vet...vi har hela huset till oss själva". Och jag svarade med en minst lika hes röst (av kloroset): "Du vet...jag tänker ignorera det här". Men helt ärligt, hur romantiskt är det när man har kroppskontakt genom att gnugga 2 alltför stora magar mot varandra? En stor chokladask säger också att du tycker om min kropp - och det så mycket att du vill att det finns mer av den.

Nej, det närmaste vi kom vardagsromantik igår var nog när min man kom in i sovrummet, drog ner sina kalsonger och visade mig sin nakna rumpa som hade ett blödande hål på ena skinkan från spiken han satte sig på och jag tittde på såret och försäkrade honom om att det skulle nog läka av sig själv och att han var duktig som drog ut nageln utan att skada sig ännu mer. Några snälla ord, lite medicinskt bistånd - mer än så behövs inte.
Fast det mest romantiska var egentligen att jag inte ens skrattade åt honom...