Två guldfiskar, tack!

Att folk går från dörr till dörr och säljer saker är en svensk fenomen som aldrig slutar att förbluffa mig. I Tyskland knackar mest Jehovas Vittnen eller andra missionärer på och även det händer högst 1 eller 2 gånger om året. I Sverige däremot har jag blivit erbjuden allting från tidningar till skosnören precis vid min egen ytterdörr. Igår fick vi dock det konstigaste erbjudande än så länge. Eller ja, det trodde jag i alla fall.

Någon kom, knackade på och pratade kort med min man som skakade sitt huvud och stängde dörren igen. Jag frågade vem det var och vad dem ville och maken sa att de sålde fisk. Jag kunde inte fatta det. "Fisk?", frågade jag chockad. "Ja, fisk", svarade min man som inte verkade tycka att det var konstigt. "Men...alltså...fisk?", frågade jag igen. "Ja, fisk", svarade min man än en gång. "Men tror de verkligen at folk köper sånt vid dörren?", undrade jag, fortfarande chockerad. "Ja, det finns säkert folk som köper fisk vid dörren", svarade han lugnt. "Fisk?", frågade jag för tredje gången. "Ja, FISK!", svarade min man bestämd, troligtvis i hoppet om att han inte skulle behöva svara på frågan en fjärde gång. Sen förstod han och förklarade: "Du vet, fisk som man äter. Denna sortens fisk...".

Ja, jag trodde verklinge att det var någon som åkte runt och sålde akvariefiskar. Till mitt försvar kan jag säga att det var sent (efter klockan 18, vilket motsvarar klockan 23 för de som inte har barn) och att jag hade precis duschat väldigt varmt.

Fast egentligen tycker jag att de också borde vara lite tydligare i sin marknadsföring. Om man bara säger att man säljer fisk kan folk ju tro vad som helst. Åtminstone de som tills inte allt för länge sen hade ett akvarium.