På söndag åkte vi till Lek Vegas i Haninge där vi träffade Vasso och hennes familj. Pontus tyckte att det var hur roligt som helst att klättra runt på klätterställningen. Jag tyckte att det var hur roligt som helst när han inte tog den vägen där man måste krypa genom en lång tunnel av väldigt hård plast. Pontus älskade att åka rutschkana. Jag älskade när mitt huvud slutade snurra efter att ha åkt ner för spiralrutschkanan för femtielfte gången. Pontus var väldigt förtjust i trampolinen. Jag var väldigt förtjust när jag fick stå upprätt för omväxlingens skull.
Lek Vegas var, kort sagt, min övergång från ung- till ålderdomen.
På måndag såg jag någon som gick framåtlutat, haltade lite och stönade av smärta. I spegeln.
På tisdag var första invägningen. Vågen visade att jag hade gått ner 300 g. Jag är dock säker på att jag egentligen har gått ner mycket mer. Det är nog de där gigantiska blåmärkena som jag har på knäna sedan besöket på Lek Vegas som väger lite extra.
Dagens uppgift var att åka till ortoptisten med barnen. Det gick inte så bra. Först kom jag inte iväg eftersom bildörrarna var så fastfrusna att jag inte kunde öppna de. När jag kom fram, 3 minuter innan den bokade tiden, hittade jag ingen parkering. Till slut parkerade jag på någonting som vanligtvis troligen är en gräsmatta, kastade Emilia i vagnen, tvingade Pontus att ställa sig på fotstödet och sprang så fort jag bara kunde. På halva vägen till dörren ramlade Pontus ner från fotstödet och jag körde över honom med barnvagnen. Han grät. Vi var redan sena. Jag kastade honom över axeln och höll i hans fötter, körde barnvagnen med den andra handen och sprang vidare. När vi kom in gick jag till den mottagningen som våran barnmorska hade skrivit ner på lappen. Man fick inte ta barnvagnen med in. Jag fick bära Emilia. Och väskan. Pontus fick jag dra efter mig. "Förlåt att mamma körde över dig! Om du är tyst nu ska du få en present sen! Jag lovar!!"
Ner en lång hall, sväng till höger, ner en till lång hall. Vänta, vänta, vänta vid receptionen. Nej, vi hade kommit fel. Vi skulle till en annan mottagning. Vi fick springa hela vägen tillbaka och kom till slut rätt. Att vi sen fick sitta i ett väntrum med 3 äldre barn som envisades med att sparka en boll mot oss utan att deras pappa sa ifrån och att läkaren konstant kallade Emilia för "Julia", ja, sånt var nästan förväntat i det här läget.
Barnens ögon visade sig vara i jättefint skick, någonting som inte kunde sägas om mig.
På onsdag fick jag nog. Nog av att vara hemma, nog av stöket, nog av att vara mamma på heltid, nog av att alltid behöva vara den som stänger våtservettsförpackningarna efter min man.
Jag fick också besök av 2 vänninor som fått barn i augusti (Tom) resp. januari (Lily). Vi åt gott, snackade lite skit om jobbet och sen förklarade jag utförligt och i all tydlighet varför de ska vänta med att skaffa barn nr. 2. Jag tror att mina argument gick hem. Eller så såg jag helt enkelt tillräckligt galen ut för att de skulle nicka till allt jag sa bara för att hålla mig borta.
På torsdag bestämde vi att jag ska gå tillbaka till jobbet redan från 1:a april och att min man ska ta över föräldraledigheten. Han ska också ta hand om Emilias inskolning. Folk på jobbet blev jätteglada att jag skulle komma tillbaka tidigare än planerat. När de lovade att inte stå utanför dörren och skrika när jag är på toa blev jag också jätteglad.
På fredag (alltså idag) fick vi besked att Emilia kan börja på dagis den 5:e maj. Det kändes mest skönt att inte vara den som har ansvar för den där första tiden. Jag har ändå tillräckligt med ansvar. Jag är nämligen solen som hela vårat lilla familjeuniversum kretsar runt. Runt, runt, runt...som rutschkanan på Lek Vegas...och så sluter sig cirkeln.
