Karriärsteg: Tvättansvarig

Min man och jag har delat upp hushållssysslorna: jag tar hand om tvätten och han ansvarar för köket. Resten av sysslorna skulle den som kände ett behov av att göra rent eller den som hade tid över ta hand om. Det var inte förrans utymmet under våran soffa blev utsett som "Årets semesterdestination" av "Svenska dammråttsbladet" att vi tänkte om och ordnade regelbundna besök av en städerska. Så varannan vecka är vårt hus nu rent och fint i några ljuvliga timmar - tills vi kommer hem.

Nu vill jag inte peka ut någon men det är faktiskt så att alla har rena kläder på sig medans jag alltför ofta måste gräva fram tillräckligt mycket yta på diskbänken för att kunna ställa ner saker. Ibland är det bra, till exempel när man äter någonting som Pontus inte ska se (= godis). Då ställer man godisskålen på diskbänken och den blir osynlig bland all bråte. Men för det mesta är det bara störande och enerverande att ha det så stökigt i köket.

När vi stod mitt i kökschaoset idag sa min man: "Vi är verkligen inte bra på att hålla köket rent...".
"VI? Du menar väl att DU inte är bra på det?"
"Nej, VI är inte bra på det!"
"Eh, jag tar hand om tvätten, DU tar hand om köket!"
"Nej, VI tar hand om köket!"
"Ah, då tar säkert också VI hand om tvätten i framtiden, eller...?"
"Får jag göra tvätten??", frågade han med en alltför optimistisk röst

Visst, vem skulle inte gladligen låter någon som inte lyckas att ställa disken i diskmaskinen ansvarar för att alla i familjen har rena underkläder?

När katten är borta

Min man och barnen åkte till farmor och farfar, vilket betydde att jag var hemma själv i flera timmar. Och vad gör man när man helt plötsligt inte längre måste springa efter barnen eller väcker mannen som somnar i soffan varje chans han får och det samtidigt är jättekallt ute? Preics, man stannar inne med en kopp varm choklad och slösar pengar man inte har på saker man aldrig visste man behövde på nätet. Just för någon minut sen bjöd jag hem de här jättefina Barbapapa-kuddarna från Ebay. De är original från 70-talet och oanvända! Man måste fylla de själva, men det klara jag nog av.

 

Pontus älskar allting som har med Barbapapa att göra. Han sparade till och med etiketten som satt på Barbapapan han fick i inflyttningspresent och har den med sig i sängen varje natt. Han kommer alltså säkert att älska kuddarna och jag planerar redan hur han kan göra sig förtjänt av dem. En får han när han sitter still så vi kan klippa hans hår (han börjar se ut som den sjätte beatlen). En får han säkert någon gång bara för att han har gjort eller sagt någonting gulligt eller har varit jättesnäll. En måste vi ge till honom för att förhindra att han vill "hjälpa till" igen när vi målar nåsta rum. Och den sista kudden sparar vi till en krismoment - det är alltid bra att ha en muta hemma när det är so långt till jul och det inte fungerar att hota med jultomten.

Barbapapa är en valuta här hemma...

Lekgympan från helvetet

Idag gick Pontus och jag till lekgympa för 2-3-åringar för första (och kanske sista) gången. I mitt huvud hade jag en föreställning av en lagom stor grupp av barn i Pontus ålder som hade kul ihop och fick springa av sig.
I verklighet leddes vi in i en iskall hall tillsammans med mer barn än jag någonsin har sett på ett och samma ställe och när de gick genom listan visade det sig att många av barnen inte ens var med på den. Men, sa föräldrarna, de skulle ju höra direkt på måndag om det inte gick att få komma in i kursen fast den var fullbokad och nu var de ju ändå där och kunde de inte stanna....och ja, de fick de. Fast kursen är fullbokad. Fast det var på tok för många barn. Och fast några av de var minst 4 år gammal. Det var klaustrofobiskt, högljutt och utom kontroll. Pontus grät hela tiden och när jag frågade om han hellre ville gå hem vrålade han "Jaaaaa!", hämtade sin väska och sprang mot dörren. Jag kan faktiskt förstå honom.

Fjärrvärme

Okej, det var alltså inte min man som fick varmvattnet att sina. Hela bostadsområdet verkar vara påverkat. Det värmer att inte vara ensam om problemet, men att kunna ha mer än 18° C inomhus skulle värma ännu mer.

Eller så glömde vi att betala månadsavgiften

Vi har inget varmvatten. På årets kallaste dag. Det märkte jag när jag stod i duschen. Eller ja, vi hade varmvatten. I ungefär 20 sekunder, alltså tillräckligt länge för att blöta ner mig helt och sen långsamt frysa ihjäl. Vi har varit utan varmvatten en gång innan. Även då var det jag som upptäckte problemet när jag stod i duschen.

Visst, det är väldigt kallt ute, det kanske påverkar vattentemperaturen (det var vad min man föreslog som orsak). Men det har varit kallt länge, varför skulle då varmvattnet försvinner just idag, just när jag står i duschen? Nej, jag tror inte att det är en slump. Det att är min man som hämnas! Jag kan ser framför mig hur han står i köket och vrider upp varmvattenkranen medans han viskar med en psykotisk röst: "Ingen hemmafixare, hm? Tummen mitt i handen säger du? Jag kan minsann vrider upp vattenkranen väldigt bra ändå som du märker, muahaha! Frys, mitt lilla lamm, frys och lär....", följt av hysteriskt skratt i världshärskare-stil.

Jag, så är det nog. Men tänk om jag nu får en förkylning som följd av min kalldusch som får mig att ligga i sängen hela dagen, äta godis, titta på tv och ställa orimliga krav som han inte kan neka mig eftersom jag inte mår bra. Då är det jag som skrattar. Skrattar bäst som skrattar sist!

Skenet bedrar

Som jag meddelade igår flyttade Pontus in i sitt nya sovrum idag. Alla möbler står på plats och hela rummet är nytt och fräscht. Men vi vet ju alla att den inte kommer att kännas nytt och fräscht länge till. Så jag ville ta ett kort för att föreviga denna ljuvliga men ack så flyktande stund där rummet är oförstört och ta ett kort. Med på bilden ville jag ha Barbapappan som Pontus fick av oss i inflyttningspresent. Den skulle ligga på sängen sådär lagom slumpartad som man ser det i hemreportagerna i inredningsmagasiner. Tyvärr ville Pontus inte ge bort sin Barbapappa. Jag fick slita den ur hans händer medan min man drog Pontus ur rummet. Jag halvskrek hysteriskt: "Du fär den tillbaka sen, men nu ska mamma få ta ett fint kort!".
Medans jag stod och försökte fånga våran hemtrevliga familjeidyll på bild stod alltså min son bakom mig och gallskrek, min man höll i honom för att hindra honom från att springa in i rummet och jag använde ena foten för att putta undan Emilia som också försökte att ta sig förbi mig.

Allt detta syns såklart inte på bilden, men jag tycker ändå att ni ska njuta lite extra av bilden nur när ni vet hur mycket blod, svett och tårar det kostade att få till den. Njut, säger jag!

(Jag vet inte varför det blev fläckar på bilden (kanske Pontus tårar som sprutade?), men de är i alla fall bara på bilden och inte på väggarna)

Och vilken tid går denna tunnelbana?

Jag ser de varje gång jag tar bussen. Varje gång jag åker tunnelbana är de där. Oftast i grupp. Högljuda. Finniga. Fnittrande. Fötterna på sätena. Musik från mobilen som spelas högt. Ja, jag pratar om ouppfostrade tonåringar.

Jag visste att jag inte längre var ung och trendig när jag började tänka saker som "Stäng av den där djävulsmusiken", "Mitt barn skulle inte få gå ut klädd som en översminkad mangafnask" och såklart klassikern "Dagens ungdomar - när jag var ung skulle vi aldrig ha uppfört oss så". Samtidigt undrar jag hur det kan vara att det verkar finnas så otroligt många ouppfostrade tonåringar. Var är de tonåringarna som har hyfs? Störs de, som jag, av oljudet och musiken och tar därför en senare tunnelbana? Någon som vet?

Mannens bästa vän

Geringssågen hjälpte verkligen, fast kanske inte så mycket i dess egentliga funktion, utan mer som ett mentalt stöd. Pontus rum är i alla fall nästan klart. Vi har till och med hunnit hänga upp tavlorna på väggen och imorgon ska Pontus flytta in!

Nu undrar jag bara vilka verktyg jag måste köpa för att få min man att ta hand om all de andra byggprojekt i huset. Tycker ni att en jättestor, proffsig elhyvel i present säger "Våra köksluckor är slitna och fula - gör någonting åt det"? Eller är det för subtil?

Vardagsromantik

Igår var vi och simmade medans Emilia stannade hos farmor och farfar. På tillbakavägen skulle vi hämte henne, men istället bestämdes det att Pontus också kunde stanna där ett tag, så att vi fick lite tid att jobba på hans sovrum.
Min man och jag kom alltså hem till ett tomt hus. Jag luktade klor och ville ingenting mer än att ta en skön varm dusch. Medans vi fortfarande stod i hallen kom min man fram, kramade mig och luktade min hals. Han luktade, luktade lite till, kramade mig lite hårdare, luktade lite mer. Vad ska man tänka i en sån situation? Är det
a) "Ooooh, han älskar dig, han vill ha dig, det här är mer upphetsande än tanken på att kunna sitta och äta en hel måltid i lugn och ro..."
eller
b) "Varför sniffar han min klordoft? Gillar han lukten av klor så mycket? Är det hälsosamt att andas in så mycket klor?"
På förfrågan visade det sig dock att min man inte alls var beroende av klor och att han tyckte att jag var väldigt oromantisk.

Men han gav inte upp på en gång. Han kramade mig ännu hårdare, tryckte sin mage mot min och sa med en hes, förförisk röst: "Du vet...vi har hela huset till oss själva". Och jag svarade med en minst lika hes röst (av kloroset): "Du vet...jag tänker ignorera det här". Men helt ärligt, hur romantiskt är det när man har kroppskontakt genom att gnugga 2 alltför stora magar mot varandra? En stor chokladask säger också att du tycker om min kropp - och det så mycket att du vill att det finns mer av den.

Nej, det närmaste vi kom vardagsromantik igår var nog när min man kom in i sovrummet, drog ner sina kalsonger och visade mig sin nakna rumpa som hade ett blödande hål på ena skinkan från spiken han satte sig på och jag tittde på såret och försäkrade honom om att det skulle nog läka av sig själv och att han var duktig som drog ut nageln utan att skada sig ännu mer. Några snälla ord, lite medicinskt bistånd - mer än så behövs inte.
Fast det mest romantiska var egentligen att jag inte ens skrattade åt honom...

"IKEA" är swahili för "besvikelse"

Pontus sovrum är nästan klart så jag tänkte åka till IKEA i morgon och köpa ramar till hans fina nya djungelposter och lite annat pynt. Men när jag kollade på hemsidan fick jag veta att ramen som jag egentligen ville köpa (en vit RIBBA ram, 50x70 cm) "är slut på lager på det valda varuhuset" och att " för tillfället är leveransdatumet inte känt". IKEA är verkligen världssämst på att se till att varorna finns på plats och att nybeställningar görs i tid. Det enda framsteget är att man nuförtiden åtminstone inte måste åka dit för att få veta att det man tänkte köpa inte finns, utan att man kan kolla upp det på nätet innan.
Alternativen är nu alltså att antingen vänta tills de får in ramen igen, att ta en annan ram (de har en till ram i samma storlek, den finns dock inte i vit) eller att se om man kan hitta en likadan ram någon annanstans.

Varför kan det aldrig vara lätt?

Geringssågens ferrari

Min make ville kompensera sin påstådda otillräcklighet som hemmafixare genom att köpa en geringssåg (vilket är nog motsvarigheten till medelålders män som köper en ferrari). Han tror nämligen att arbetet skulle gå mycket bättre om han bara hade rätt utrustning. Som Star Wars nörd ville han helst ha en såg med laser, men det sa han förstås inte rakt ut utan pratade istället om fördelarna med att kunna se exakt var snittet går osv. Det visade sig tyvärr att geringssågar med laser är ganska dyra, förutom den på Rusta, men den var såklart slutsåld i hela Stockholmsområdet och dessutom slut på deras centrallager. Så vi tittade på några dyrare märkessågar istället och det hela slutade med att vi köpte en geringssåg från Ryobi för sisådär 2700 kronor. Min man fick lova att han skulle bygga en lekstuga till barnen om man nu lägger ner så mycket pengar på ett verktyg.

Så nu sitter min man med den gigantiska Ryobi geringssågen i Pontus rum och använder den för att såga listerna för korta. Jag kunde ha förstört listerna med en handsåg, men det ska jag inte säga till honom. Man kanske kan använda Ryobin för att skära upp baguetter under sommarens alla grillkvällar istället...

Spikar fastnar överallt förutom där de ska

Medans jag sitter här och skriver håller min make på att sätta upp golvlisterna i Pontus rum. Än så länge har han slagit med hammren på fingret ("Blåsa!") och suttit på en spik så att den fastnade i hans rumpa ("Kan du titta hur det ser ut?"). Allt som vanligt alltså.

Hur bra eller dåligt det går för honom vet man också när man lyssnar noga till ljuden han gör hela tiden.
När han pratar lågt med sig själv var han på väg att göra någonting dumt men insåg det i sista minuten och försöker nu lista ut hur han ska annars gå tillväga.
När han suckar eller drar skarpt efter andan har han gjort någonting dumt men tror att det går att fixa.
När han däremot börjar sjunga någonting i stil med "lölölölölö" då har han gjort någonting riktigt dumt som inte går att fixa men som han hoppas jag inte ska lägga märke till (och följaktligen tvinga honom att göra om).

Ah, nu kom han precis in och berättade att han sågade en list för kort så att den inte går att använda längre. Som sagt: allt är som vanligt.

Det man inte har i huvudet...

När vi började bygga om det stora rummet till 2 mindre sovrum tog vi först bort alla lister och taklister. De var så långa att det blev krångligt att bära de ner för trappen, så vi slängde de ur fönstret ner i trädgården istället. Tanken var att plocka upp de sen och kasta de. Tyvärr började det snöa bara några dagar efter och listerna har varit gömda under snön sedan dess. Egentligen var det inte så dumt eftersom trädgården såg mycket finare ut utan träbitar överallt, men när maken nu ville sätta på nya lister i rummet insåg han att han behövde en del av de gamla listerna som mall. Så han fick gå ut i trädgården igår och, men Pontus hjälp, gräva sig genom ett 60 cm tjockt snötäcke i hopp om att hitta listerna (och rätt listerna dessutom!). Det man inte har i huvudet...

Faderskapsbevis

Avsaknaden av hemmarfixar-genen verkar tyvärr inte ha hoppat över en generation.

 

Två guldfiskar, tack!

Att folk går från dörr till dörr och säljer saker är en svensk fenomen som aldrig slutar att förbluffa mig. I Tyskland knackar mest Jehovas Vittnen eller andra missionärer på och även det händer högst 1 eller 2 gånger om året. I Sverige däremot har jag blivit erbjuden allting från tidningar till skosnören precis vid min egen ytterdörr. Igår fick vi dock det konstigaste erbjudande än så länge. Eller ja, det trodde jag i alla fall.

Någon kom, knackade på och pratade kort med min man som skakade sitt huvud och stängde dörren igen. Jag frågade vem det var och vad dem ville och maken sa att de sålde fisk. Jag kunde inte fatta det. "Fisk?", frågade jag chockad. "Ja, fisk", svarade min man som inte verkade tycka att det var konstigt. "Men...alltså...fisk?", frågade jag igen. "Ja, fisk", svarade min man än en gång. "Men tror de verkligen at folk köper sånt vid dörren?", undrade jag, fortfarande chockerad. "Ja, det finns säkert folk som köper fisk vid dörren", svarade han lugnt. "Fisk?", frågade jag för tredje gången. "Ja, FISK!", svarade min man bestämd, troligtvis i hoppet om att han inte skulle behöva svara på frågan en fjärde gång. Sen förstod han och förklarade: "Du vet, fisk som man äter. Denna sortens fisk...".

Ja, jag trodde verklinge att det var någon som åkte runt och sålde akvariefiskar. Till mitt försvar kan jag säga att det var sent (efter klockan 18, vilket motsvarar klockan 23 för de som inte har barn) och att jag hade precis duschat väldigt varmt.

Fast egentligen tycker jag att de också borde vara lite tydligare i sin marknadsföring. Om man bara säger att man säljer fisk kan folk ju tro vad som helst. Åtminstone de som tills inte allt för länge sen hade ett akvarium.

Hemmafixare vs. kaffefixare

Min man har tummen mitt i handen, åtminstone 80% av tiden. Han försöker verkligen sitt bästa, men alltför ofta går det inte som han vill. Ta till exempel laminatgolvet som skulle läggas i Pontus nya rum. Det är klickgolv, borde alltså vara hur enkelt som helst att lägga själv. Men först vände min man brädorna åt fell håll, sen lyckades han inte sätta ihop dem och till slut, när han skulle såga till en bit, tappade han just den delen av brädan han behövde i golvet så att den skadades och inte gick att använda.

Idag gav han äntligen upp och ringe till Muddiz make för hjälp. Som ni kan läsa på Muddiz blogg lyckades nämligen hennes händige make att göra om hela hallen på övervåningen själv med nytt golv och nya lister. Det var precis denna sortens expertis vi behövde och han kom omgående i sina tuffa hemmafixare-kläder och gav inte bara tips utan gjorde faktiskt jobbet själv på sisådär 2 timmar. 2 ynka timmar! Jag visste inte ens att man kunde lägga golv så snabbt. Min man fick titta, lära sig och hämta kaffe. Det var han för övrigt bra på. Allt som är kvar att göra är "avslutningsraden" och min man känner sig säker att han blir klar med den (helt själv) i morgon. Äntligen går det framåt!

Ingen moonwalk

Varannan vecka kommer en städerska hem till oss för att ta hand om grovrengöringen av huset. Idag jobbade hon hoss oss för första gången efter sin julledighet och helt plötsligt satte hon på sig ett munskydd. Jag tittade lite förundrad och hon förklarade på engelska: "It is the dust. I (här gjorde hon en "andas in"-armrörelse). It is no good. Asthma.". Jag visste inte riktigt vad jag skulle såga så jag svarade: "Oh, that is not nice. Did you get it now?". To which she said: "Yes. Is the job. No good.".

Precis där skulle jag har nickat, visat lite förstående och sympati och gått iväg. Men av någon oförståelig anledning tyckte jag att det var en bättre ide att lätta upp den dystra stämningen med ett skämt och sa: "But the good thing is that you look like Michael Jackson now.". Och för att göra det hela ännu roligare täckte jag munnen med ena handen som en låtsas-munskydd, vinkade med den andra och pep: "I love you! I love you!", precis som Michael Jackson skulle ha gjort. Jag tyckte att jag var helt festlig. Tills jag tittade på henne och såg hennes bistra min. "He was very poor man!".

Tack och lov att jag inte också visade henne min moonwalk...

Barn behöver elefanter

Jag hittade den här jättefina retro elefantbokhylla på pid och är helt övertygad om att jag bara måste ha den. En hylla var till barnen och så ska den stå i deras respektive sovrum med  favoritböckerna på, som en liten privat bibliotek. Det är ju jättebra om barn läser mycket och jag tänker (helt osjälvisk förstås) att göra vad som helst för att uppmuntra dem som den stöttande mamman jag är.

Galen i barngalgar

Sedan vi började bygga och renovera barnens sovrum har jag blivit besatt av att surfa runt på nätet och titta på fina inredningsdetaljer. Om jag köpte bara hälften av alla saker som jag har på min önskelista skulle barnen inte längre få plats i rummen. Eller, plats får de kanske men de skulle i alla fall inte få röra någonting i rummet och det blir ju lite svårt.

Dagens besatthet var barngalgar. Emilia har ganska månge klänningar och just nu hänger de på såna plastgalgar som man får med sig från affären. Men när hon väl har sitt eget rum och sin egen liten klädhörna måste vore det bra med någonting finare (och mer hållbart).
 
Just nut lutar jag åt barngalgarna som Åhléns säljer. De är fina och om man tar de vita funkar de för båda barnen en lång tid framöver.

Den andra idén jag hade var att köpa enkla trägalgar och måla de själva. Men med tanke på alla andra målarprojekt jag har här hemma undrar jag om det inte är önsketänkande snarare än ett riktigt alternativ.

Nej, jag ska nog till Åhléns och tar den enkla vägen...

En sån dag

Idag var en sån dag som kommer och går utan att man vet vad man egentligen har gjort. Okej, vad vi gjorde vet jag i och för sig och det går att sammanfatta med ett ord: ingenting. Min största prestation för dagen var att förvandla frallor till grillbriketter. Min man tillbringade flera timmar med att köra runt för att köpa en geringssåg utan att faktiskt göra det. Pontus fick inte ens en chans att tillföra någonting eftersom vi lämnade honom hos farmor och farfar på morgonen. Den enda som hade någon sorts framgång var nog Emilia som gjorde någonting som med välvilja kan kallas för krypa fast det ser mest ut som om hon utför en indiansk regndans liggande på mage.

Vi får försöka det där med att vara produktiv en annan dag helt enkelt.

Fejksovandet

Varje helgmorgon leker min man och jag ett beprövat spel: fejksovandet. Den som vinner slipper gå upp med barnen. Och jag vinner alltid!

Spelet går ut på att vakna av att barnen håller på och skriker/springer runt/pratar högt om en massa farliga saker de ska göra, knuffa sin snarkande make och sen, när han vaknar, låtsas att man sover. Tanken är att maken ska höra barnen och gå upp för att ta hand om dem. För vem skulle väcka sin sovande fru som tillbringar alla vardagsmorgonar med barnen vid ett sånt tillfälle? Nej, så taskig är min man inte. Så han suckar, går upp och eftersom han älskar mig stänger han sovrumsdörren efter sig så att jag inte störs av all ljud. Och om man bara ligger där med stängda ögon i den varma, bekväma sängen tillräckligt länge så somnar man om och får en skön sovmorgon. När man går upp sen måste man förstås säga någonting i stil med: "Nej, men, hur länge har ni har varit uppe? Så länge? Och jag som inte ens hörde att barnen vaknade...".
Ibland fungerar det inte som det ska, till exempel vaknar maken inte alltid när man knuffar honom, men då måste man bara knuffa lite hardare. Och om han försöker att komma undan slagen genom att rulla längre bort kan man också sparka lite lätt. Han vaknar förr eller senare. Som sagt: jag vinner alltid!

Underbebis

Emilia är en underbebis. Nuförtiden hittar man henne överallt underallt, såsom

under tv-bänken

under sängen

eller under fåtöljen.

Underbart underhållande!

Emilias första ord

Idag sa Emilia "MAMMA"! Pontus första ord var "nagger" så det här kändes som en framgång. Stackars maken dock som har lagt ner så mycket tid på att få henne att säga "pappa" först. Det är tydligen inte bara jag som inte lyssnar på honom.

Korrelationer

Min man sa att han hade läst mitt inlägg om dieten och att han tyckte att det var roligt. Tack för det, men om ni tror att jag fortfarande passar i mina gamla, innan-Emilia-föddes jeans låt mig förklara att jag har samma typ av jeans i 3 olika storlekar och att det är bra att storleksetiketten sitter på insidan. Jag har funderat på hur det kunde bli så och har tagit fram en graf för att förtydliga problemet:

För att gå ner i vikt måste jag följaktligen bannlysa godis från huset eller skänka bort Emilia. Det är inget lätt val, det...

Happy hour på dagis

Pontus och jag höll på att fylla tvättmaskinen.

Jag sa: "Oj, nu är den nästan full.".

Och Pontus svarade glad: "Jag är också full!".

Jag har tidigare ifrågasatt om han får tillräckligt mycket att dricka på dagis, men det är kanske inte mängden jag borde vara orolig över...

På diet

Alla verkar vara på diet just nu, även de som egentligen inte behöver gå ner i vikt. Vissa gör det säkert av hälsoskäl eller för att det var deras nyårslöfte. Vissa tycker kanske att det passar bra att spara på matkostnaderna just i fattigmånaden januari och hakar därför på. Och andra vill bara inte missa trenden.

Jag är också på diet. Jag har faktiskt varit på diet i över en vecka. Och som van diet-expert rensade jag först ut skafferiet, men det var så mycket att jag fortfarande inte har ätit upp all choklad. Och inte har jag gått ner i vikt heller, snarare tvärtom. Det känns inte rätt...

Jätteont

Pontus säger ofta att han har ont, jätteont eller jätte, jätteont och pekar på alla möjliga kroppsdelar. Han är som en miniatyr-pensionär. Huvud, armar, ben, fötter, knän, rumpan, snoppen - om man tror honomär hans liv ett enda lidande. Bara genom att sitta på golvet kan han skada sig på 7 olika sätt. Det är sällan att någon annan faktiskt se att han verkligen gör sig illa, men man tar honom i famnen ändå, tröstar och blåser på de ställen som gör ont (förrutom snoppen, det finns en gräns för mitt medlidande).

Men om han hade kommit i morse och klagat på nacksmärtor hade jag nog trott honom...

Bilsäng

Min man kom på den fantastiska idén att sätta fast Pontus barnvagnsratt på hans säng och att därmed ge begreppet "bilsäng" en helt ny dimension.

Pontus tyckte förstås att det var kul att han kunde köra utan att lämna sin säng och satte igång direkt. Han lär klara uppkörningen galant om han fortsätter så här i några år till. Bara alla de där andra bilarna ute på gatorna blir kanske ett problem.
Och fördelarna tar inte slut med det. Det bästa är helt klart att ratten förvandlar Pontus säng till en lyxig massagebänk. Trycker man nämligen en av spakarna framåt tillräckligt länge så börjar ratten (och med den hela sängen) att vibrera. Det låter ungefähr som en tvättmaskin och känns också så (fråga inte hur jag vet hur det känns att ligga på en tvättmaskin som är igång). Vilket i sin tur betyder att våran sovrum ligger direkt brevid en tvättstuga.

Ibland önskar jag min man vore mindre kreativ.

Dagens fynd

1. En IKEA Lycksele bäddfåtölj med 2 klädslar för 150 kr som ska stå i Pontus rum. Eftersom den kan bäddas ut till en enkelsäng får man dessutom en extra sovplats ifall det skulle behövas.

2. En nattsduksbord med låda från 50-talet för 75 kr som Emilia får när hennes rum är klar.

Pontus kvällsaktiviteter

Så här ser det ut när Pontus äntligen har somnat för natten.

Man kan se tydligt att han tar väl tillvara de där långa timmarna efter att vi har nattat honom och innan han slutligen somnar för att utbilda sig. Först läser han säkert de där 2 böckerna om "Saker med fart" och "Lastbilar och flygplan och båtar och maskiner som rör på sig". Men eftersom det är lite drygt med bara teori (framförallt om boktiteln redan är så pass lång) har han tagit med sig två leksakstraktorer för att kunna tillämpa sina nya kunskaper i praktiken. Efter de tekniska ämnen tar han sen tag i att bygga ut sitt ordförråd. "Lär dig ord med Fia Flodhäst" är det självklara valet för det. För att inte försumma allmänbildningen avslutar han med "Saker som pruttar". Det är ju alltid bra att veta vad man kan skylla på ifall man inte kunde hålla inne.

Att lära sig så många nya saker gör honom så trött att han bara kollapsar och somnar på mage och om man titta noga så ser man att Fisher Price hunden (som egentligen var en julklapp till Emilia) gör detsamma. Men han är förstås också trött efter att ha fått sjunga "Imse vimse spindel" för Pontus uppskattade 46289 gånger i rad. Det är jobbigt att vara liten (eller tryckknappsstyrd)...

Comment function

I have now changed the blog's settings to enable commenting for people who do not have a Windows Live ID. This way you don't have to log in but can just leave a comment signed with your name (or anonymous if you don't want to admit knowing me). My main concern is that there will be spam, but I will tackle that problem when (or if) it arises.

Happy commenting!

Pontus nya sovrum I

Här är några bilder av Pontus nya sovrum som börjar ta form. Väggen har byggts, tapeten är uppe och nu har vi också hunnit måla:

Pontus fick måla själv. Det var förresten också han som valde färgen (brun är nämligen hans favoritfärg).

Vi vuxna hjälpte forstås också till och efter 2 strykningar ser rummet nu ut så här.

Pontus är nöjd och applåderar våran insats.

8 månaders kontroll

Idag var jag som sagt på BVC med Emilia för hennes 8 månaders kontroll och det visade sig att hon inte bara känns tung utan att hon faktiskt är det.

Hon väger hela 10,82 kilo och är 73,5 cm lång. Lilla tjockis....

Trebarnsmamma

Idag hade Emilia tid på BVC för sin 8 månaders kontroll och jag passade på att gå till Öppna Förskolan som ligger direkt brevid. Min kära man skulle komma dit och så skulle vi åka hem tillsammans. Han kom, vi gjorde oss i ordning och gick till bilen, jag låste upp bilen, han satte Emilia i bilbarnstolen medans jag fällde ihop barnvagnen, jag gick runt bilen, öppnade förardörren och såg detta:

Jag vet att vantarna inte låg där när jag parkerade bilen så jag plockade upp dem och ville slänge dem i backsätet. Då höra jag min man säga: "Jaså! Och jag som hade lagt vantarna där för att paxa!".

Ja, paxa.

Som i: den som lägger sina vantar på förarsätet får köra bilen.

Som i: jag är en 4-åring som är fångad i en 32-årings kropp.

Ibland är han som det tredje barnet jag inte vill ha...

Pinsamt värre

Tja, jag la ner mycket tid igår på att skriva nedanstående inlägg som gör att min älskade, underbara make framstår som glömsk och så visade det sig att bilderna igår togs med min kamera. Av mig. Vilket jag glömde bort. Lika barn leka bäst...

Olika sätt att ta kort

Hemma hos oss finns det 2 kameror och därmed för mig 2 olika sätt att få bilder som ska läggas ut på bloggen:

Jag kan ta min egen kamera. Kameran är min eftersom min man ansåg att den inte längre var tillräckligt bra (för honom) och så fick ja den gamla kameran och han köpte en ny. Det är alltså inte den nyaste kameran, men den gör det den ska göra.

Sen så finns det min mans kamera. Något bättre än min används den gärna för att föreviga såna stunder man senare i livet inte bara vill ha minnen med låg upplösning av. Roliga fester med familjen, kula saker barnen hittat på - makens kamera är det självklara valet.

Den största skillnaden mellan de 2 kamerorna är dock inte antalet pixlar utan tillgängligheten av bilderna.

När jag tar kort med min kamera kan jag sätta den i dockningsstationen, koppla upp den till datorn, överföra bilderna och inom några minuter finns bilden på bloggen.

När jag tar kort med min mans kamera ber jag honom att ladda ner bilderna från kameran och skicka de till mig. Några timmar senare påminner jag honom att han snälla ska ladda ner de där bilderna eftersom jag behöver de. Några dagar senare frågar jag honom om han har laddat ner bilderna från kameran än (svaret är alltid nej, oftast har han glömt det). Ännu några dagar senare ställer jag mig brevid honom när han sitter vid datorn, ger honom kameran och övervakar att han verkligen laddar ner bilderna och ger dem till mig. Och det är den korta versionen av hur det går till.

Nu vet ni alltså varför ni inte kan se bilderna som jag tog av renoveringsarbetet i Pontus rum idag förrän nästa vecka.

Inte helt trovärdigt

"Här sitter jag och har ont."

(Paus)

"Jätteont."

(Längre paus)

"Jätte, jätteont."

Sa Pontus. Medans han satt lugnt i soffan. Och var totalt uppslukad av tv-programmet. Kanske inte helt trovärdigt...

Muddiz och hennes smörgåstårta

Jag råkade förolämpa Muddiz när jag kommenterade smörgåstårtan hon visade på sin blogg och vill härmed be om ursäkt för detta och korrigera mina felaktiga påståenden:

1. Smörgåstårten var inte ful!
Den var mindre fin ån den som Muddiz make gjorde men alltså inte ful utan bara något skönhetshandikappad i jämförelse.

2. Lax och räkor är inte "konstiga fiskgrejer" utan delikatesser!
Såklart är det relativt vad som räknas som delikatess och det finns stammar i Namibia som anser vårtsvinsanus en delikatess, men allt är som sagt en smakfråga. (Om ni inte tror det där med vårtsvinsanuset googla "bourdain anus" för bevis)

Nu borde Muddiz väl vara blidkad, eller hur?

Räddarna i nöden

Våran bil var på service idag så vi fick en lånebil av verkstaden under tiden. Lånebilen visade sig vara en inte helt ny Nissan med automatväxel och minst sagt seg gaspedal. Men jag hade en läkartid och därför inget annat val än att ge mig iväg i den. Det var isigt och halt ute och bilen verkade ha sommardäck på: den gled mer än den körde och hade inget grepp alls på gatan. Jag körde långsamt, jag körde försiktigt, men i sista rondellen innan motorvägen hjälpte ingenting mer och jag gled tvärs över två filar och in i (eller hellre: upp på) en snöhög. Bilen fastnade så att hjulen hängde i luften och jag kom varken framåt eller bakåt.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra men väldigt snart såg jag en annan bil stanna och backa och en man kom och ville hjälpa. Medans han försökte att putta loss bilen stannade ytterligare en bil och 2 till killar kom för att hjälpa till. Och bra var det - bilen satt nämligen så fast att det enda som kunde göras var att dra den ner från snöhögen baklänges med ett rep. Och det fixade killarna med sin transportbil galant. När bilen väl stod på gatan igen kunde man också ana varför den hade varit så svårstyrd: det högra framdäcket var nästan helt platt. Jag hade kört med punka hela vägen och i det här vädret kunde det ju bara sluta i katastrof.

Så jag vill säga tack till mannen med hunden och killarna från Trångsunds Rör som stannade och hjälpte till och fy till verkstaden som lämnar ut en sån bil till kunderna!

Mina nyårslöften

2010 ska jag

• äta mer regelbundet och nyttigare! Gröna gummibjörnar räknas inte som grönsak och att äta dem minst 5 gånger om dagen ändrar ingenting på det.
• röra på mig mer! Och då menar jag inte bara mellan kylskåp och soffan.
• lära mig att ha mer tålamod! Eftersom jag har inget tålamod alls kan det bara bli en förbättring.
• göra en Coca Cola detox! Jag ska klara mig helt utan läsk i minst en månad, helst längre. Jag har gjort en detox förrut och var inte världens trevligaste person innan det värsta suget gått över, så det är nog bra att veta för min omvärld att jag sitta här med sista glaset framför mig. Efter det är det vatten som gäller.
  

"Pontus åka skidor..."

Hans nyårslöfte var kanske att träna lite mer.

Ctrl+V traktor

Pontus är väldigt interesserad av datorer eftersom det alltid händer en massa spännande saker när man trycker på knapparna. Han överskattar dock kanske hur pass interaktiv datorn egentligen är. Idag när vi satt och tittade på ett avsnitt av "Kleiner roter Traktor" ("Den lilla röda traktorn") började han till exempel trycka på tangenterna och ropa "En till! En till!". Det visade sig dock att det inte går att klistra in fler traktorer i filmen, oavsett hur mycket och hård man slår på tangentbordet.

Till min make

När du läser det här ska du få veta att jag köpte de där två affischerna från signerat.se som jag bloggade om i förrgår. Du är så förkyld att du säkert komma att snarka hela natten, så jag kände att jag verkligen förtjänade att köpa dem som en slags kompensation. Och så fick du ju också öppna den där chokladasken som jag egentligen hade tänkt spara. Det var fraktfritt och jag kunde helt enkelt inte längre motstå. Så som du inte kunde motstå den där chokladasken. Vi är ju bara människor...

Klass 10 varning

Det verkar som on min man har fått min förkylning nu. Han sitter brevid mig i soffan och hostar och suckar och snörvlar och lider helt allmänt ganska högljud. Jag borde väl egentligen tycka synd om honom, men allt jag tänker på är vem som skulle låta mig sova på sin soffa tills han har tillfrisknat. Erbjudanden emottages gärna!

Mancold

Jag är sjuk. Jag lider. Extra mycket. Jag har nämligen inte bara en förkylning utan en hemsk mancold (mansförkylning). På den officiella fökylningsskalan platsar jag någonstans mellan 8 ("10% människa, 90% smittohärd") och 9 ("En skäggväxt bort från att vara en förkyld man"). Som kvinna kan jag förstås aldrig uppnå en full 10, men jag har kommit så nära man kan komma. Medlidande, tack!

Tavlor till barnens sovrum

Just nu är jag helt besatt av att titta på tavlor till barnens nya sovrum på nätet. Det vore förstas bra om det fanns tapet på alla väggar innan man fundera på att hänga upp tavlor, men jag kan ju inte ha koll på alla detaljer.

Den här postern köpte jag häromdagen. Motivet är från 1970 och formgivaren heter Graziela Preiser. Hon var välkänd under 70-talet och har nu börjat att ge ut några gamla klassiker igen.

Det här är en annan av hennes affischer som jag ska nog också köpa så småningom.

Och så hittade jag idag de här jättefina bilderna av Los Formos på signerat.se:

Det var en riktig utmaning att hålla mig från att trycka på "Köp"-knappen på en gång och vi får se hur länge jag kan avstå. Affischerna skulle verkligen passa perfekt i Pontus rum.

Jag måste väl skynda på maken så att rummen snarast blir klara.

En vanlig lördag

Eftersom det är svinkallt ute försöker vi att hålla oss sysselsatta inomhus.

Maken sätter upp tapet i vad som ska bli Pontus sovrum.

Pontus och Emilia städar lekrummet.

Och jag går runt och tar kort på allting.

Men förstås klarar vi inte av att vara så pass produktiva alltför länge. Bara 30 minuter senare får någon ett hysteriskt utbrott och tårarna och snoret flödar. Till mitt försvar måste jag dock säga att jag verkligen kände mig trakasserad när Pontus kom när jag låg på rygg mitt i lekrummet, drog upp min tröja och började sjunga "Baka, baka, liten kaka" medans han masserade mina bleka, mjuka magvalkar.

Nytt år - Ny blogg

Det här blir alltså mitt andra försök att skriva en blogg, förhoppningsvis med mer framgång än min förra (privata) blogg. Jag slutade att uppdatera den eftersom den helt enkelt aldrig blev som jag hade tänkt mig. Att skriva på engelska kändes inte helt naturligt, men om jag hade skrivit på tyska eller svenska hade ju alltid hälften av mina 4 trogna läsare inte förstått mig. Och jag ville förstås göra allt rätt, inte bara halvrätt. Roliga, fyndiga inlägg från mig till världen skulle det vara. Det visade sig dock att såna tvångstankar leder till prestationsångest som verkligen inte hjälper när man ska berätta om sitt liv i ett språk som inte är ens modersmål, så jag slutade uppdatera bloggen efter drygt 1 år.

Men nu är jag tillbaka, med sänkta krav på mig själv och mitt författarskap och en "anything goes" attityd när det gäller vilket språk jag skriver i. Nu får jag bara hoppas att jag inte har sänkt kraven så mycket att jag skrämmer bort de där 4 trogna läsare som jag hade en gång i tiden...