Fejksovandet

Varje helgmorgon leker min man och jag ett beprövat spel: fejksovandet. Den som vinner slipper gå upp med barnen. Och jag vinner alltid!

Spelet går ut på att vakna av att barnen håller på och skriker/springer runt/pratar högt om en massa farliga saker de ska göra, knuffa sin snarkande make och sen, när han vaknar, låtsas att man sover. Tanken är att maken ska höra barnen och gå upp för att ta hand om dem. För vem skulle väcka sin sovande fru som tillbringar alla vardagsmorgonar med barnen vid ett sånt tillfälle? Nej, så taskig är min man inte. Så han suckar, går upp och eftersom han älskar mig stänger han sovrumsdörren efter sig så att jag inte störs av all ljud. Och om man bara ligger där med stängda ögon i den varma, bekväma sängen tillräckligt länge så somnar man om och får en skön sovmorgon. När man går upp sen måste man förstås säga någonting i stil med: "Nej, men, hur länge har ni har varit uppe? Så länge? Och jag som inte ens hörde att barnen vaknade...".
Ibland fungerar det inte som det ska, till exempel vaknar maken inte alltid när man knuffar honom, men då måste man bara knuffa lite hardare. Och om han försöker att komma undan slagen genom att rulla längre bort kan man också sparka lite lätt. Han vaknar förr eller senare. Som sagt: jag vinner alltid!