Idag gick Pontus och jag till lekgympa för 2-3-åringar för första (och kanske sista) gången. I mitt huvud hade jag en föreställning av en lagom stor grupp av barn i Pontus ålder som hade kul ihop och fick springa av sig.
I verklighet leddes vi in i en iskall hall tillsammans med mer barn än jag någonsin har sett på ett och samma ställe och när de gick genom listan visade det sig att många av barnen inte ens var med på den. Men, sa föräldrarna, de skulle ju höra direkt på måndag om det inte gick att få komma in i kursen fast den var fullbokad och nu var de ju ändå där och kunde de inte stanna....och ja, de fick de. Fast kursen är fullbokad. Fast det var på tok för många barn. Och fast några av de var minst 4 år gammal. Det var klaustrofobiskt, högljutt och utom kontroll. Pontus grät hela tiden och när jag frågade om han hellre ville gå hem vrålade han "Jaaaaa!", hämtade sin väska och sprang mot dörren. Jag kan faktiskt förstå honom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar