Emilia föll ner för trappan för att jag glömde att stänga grinden igen efter att ha varit på nedervåningen för att svara i telefon. Jag höll på att städa lekrummet samtidigt som jag pratade med Emilia och märkte inte att hon kröp iväg. Sen hördes plötsligt en duns, och sen några till blandat med skrik och gråt. Jag rusade ur rummet. Emila hade ramlat nästan hela vägen ner till nedervåningen. Hon låg på sidan och klamrade sig fast vid trappsteget.
Jag sprang till henne samtidigt som jag skrek efter min man som var ute. Emilia skakade när jag plockade upp henne. Hon var blodig och jag var helt panikslagen. Min man däremot tog sig tiden att uppdatera sin pappa, som han pratade med i telefon, om det som hade hänt tills jag skrek åt honom att lägga på och hjälpa till. Jag vet fortfarande inte hur han kunde tänka att det var viktigare att berätta att Emilia hade precis ramlat ner för trappen än att kolla hennes skador. Emilia verkade ha klarat sig bra, men vi ringde till sjukvårdsupplysningen ändå. Kötiden var beräknad till 5 minuter. Efter 20 minuter väntade vi fortfarande på att få prata med någon medans Emilia kröp omkring och var väldigt nöjd med att få tugga på fjärrkontrollen. Då la vi på.
Emilia verkar har ramlat med ansiktet först. Hon hade några blödande sår och två väldigt stora bulor. Uttrycket på hennes ansikte när jag plockade upp henne från trappan var hjärtskärande. Och att höra hur hon föll, skrek, föll ännu längre ner, skrek och grät, och föll, utan att kunna göra någonting, det hoppas jag att ingen av er måste uppleva. Min stackars lilla tjej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar