Jag var på väg hem efter en läkarbesök och kom upp till en cirkeltrafik. Jag började bromsa i god tid, men det verkade som om bilen inte stoppade lika bra som vanligt. Jag bromsade lite hårdare. Bilen gled. Jag blev fundersam. Bilen gled fortfarande. Det stod en bil längre fram som väntade på att kunna köra in i cirkeltrafiken. "Hm", tänkte jag, "nu får bilen stanna snart eller det här kan bli ett problem". Bilen gled vidare. Aha! Vad om jag inte hade trampat på bromsen utan på en annan pedal? Det var kanske därför bilen inte stannade? Ja, så måste det vara! Jag tittade ner, foten var på bromspedalen och den var tryckt hela vägen ner. Jag provtrampade några gånger och bilen gjorde ett bromsljud, men gled ostoppbart vidare. Jag tittade på Emilia i sin bilbarnstol. Bilen gled. Jag tittade fram och insåg att kraschen var oundviklig.
Med en ordentlig duns gled jag in i bilen framför mig. Hon som körde bilen var väldigt trevlig, men jag hade gärna träffat henne under andra omständigheter. Hennes bil hade klarat sig jättebra tack vare dragkroken som tryckte in framdelen av min egen bil. När hon rörde dragkroken ramlade den ner på marken, men det var den enda skadan. Min bil däremot...
Man kan faktiskt se avtrycket efter dragkroken.
Jag skulle känna mig hemskt om jag hade kunnat förhindra olyckan, men i denna situation hade alla kraschat. Inte mycket att göra åt, liksom. Det är sånt man har försäkring för.
Det viktigaste är ju ändå att ingen person blev skadad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar