Veckan i repris

Som mina trogna lässare har märkt saknas det någonting på bloggen, nämligen nya inlägg. Det beror mest på att jag är så otroligt trött just nu att jag inte orkar uppdatera. Men ifall att ni undrar vad jag håller på med är här min vecka i repris:

På söndag åkte vi till Lek Vegas i Haninge där vi träffade Vasso och hennes familj. Pontus tyckte att det var hur roligt som helst att klättra runt på klätterställningen. Jag tyckte att det var hur roligt som helst när han inte tog den vägen där man måste krypa genom en lång tunnel av väldigt hård plast. Pontus älskade att åka rutschkana. Jag älskade när mitt huvud slutade snurra efter att ha åkt ner för spiralrutschkanan för femtielfte gången. Pontus var väldigt förtjust i trampolinen. Jag var väldigt förtjust när jag fick stå upprätt för omväxlingens skull.
Lek Vegas var, kort sagt, min övergång från ung- till ålderdomen.

På måndag såg jag någon som gick framåtlutat, haltade lite och stönade av smärta. I spegeln.

På tisdag var första invägningen. Vågen visade att jag hade gått ner 300 g. Jag är dock säker på att jag egentligen har gått ner mycket mer. Det är nog de där gigantiska blåmärkena som jag har på knäna sedan besöket på Lek Vegas som väger lite extra.
Dagens uppgift var att åka till ortoptisten med barnen. Det gick inte så bra. Först kom jag inte iväg eftersom bildörrarna var så fastfrusna att jag inte kunde öppna de. När jag kom fram, 3 minuter innan den bokade tiden, hittade jag ingen parkering. Till slut parkerade jag på någonting som vanligtvis troligen är en gräsmatta, kastade Emilia i vagnen, tvingade Pontus att ställa sig på fotstödet och sprang så fort jag bara kunde. På halva vägen till dörren ramlade Pontus ner från fotstödet och jag körde över honom med barnvagnen. Han grät. Vi var redan sena. Jag kastade honom över axeln och höll i hans fötter, körde barnvagnen med den andra handen och sprang vidare. När vi kom in gick jag till den mottagningen som våran barnmorska hade skrivit ner på lappen. Man fick inte ta barnvagnen med in. Jag fick bära Emilia. Och väskan. Pontus fick jag dra efter mig. "Förlåt att mamma körde över dig! Om du är tyst nu ska du få en present sen! Jag lovar!!"
Ner en lång hall, sväng till höger, ner en till lång hall. Vänta, vänta, vänta vid receptionen. Nej, vi hade kommit fel. Vi skulle till en annan mottagning. Vi fick springa hela vägen tillbaka och kom till slut rätt. Att vi sen fick sitta i ett väntrum med 3 äldre barn som envisades med att sparka en boll mot oss utan att deras pappa sa ifrån och att läkaren konstant kallade Emilia för "Julia", ja, sånt var nästan förväntat i det här läget.
Barnens ögon visade sig vara i jättefint skick, någonting som inte kunde sägas om mig.

På onsdag fick jag nog. Nog av att vara hemma, nog av stöket, nog av att vara mamma på heltid, nog av att alltid behöva vara den som stänger våtservettsförpackningarna efter min man.
Jag fick också besök av 2 vänninor som fått barn i augusti (Tom) resp. januari (Lily). Vi åt gott, snackade lite skit om jobbet och sen förklarade jag utförligt och i all tydlighet varför de ska vänta med att skaffa barn nr. 2. Jag tror att mina argument gick hem. Eller så såg jag helt enkelt tillräckligt galen ut för att de skulle nicka till allt jag sa bara för att hålla mig borta.

På torsdag bestämde vi att jag ska gå tillbaka till jobbet redan från 1:a april och att min man ska ta över föräldraledigheten. Han ska också ta hand om Emilias inskolning. Folk på jobbet blev jätteglada att jag skulle komma tillbaka tidigare än planerat. När de lovade att inte stå utanför dörren och skrika när jag är på toa blev jag också jätteglad. 

På fredag (alltså idag) fick vi besked att Emilia kan börja på dagis den 5:e maj. Det kändes mest skönt att inte vara den som har ansvar för den där första tiden. Jag har ändå tillräckligt med ansvar. Jag är nämligen solen som hela vårat lilla familjeuniversum kretsar runt. Runt, runt, runt...som rutschkanan på Lek Vegas...och så sluter sig cirkeln.

Multitasking

I ett försök att vara mer aktiv (och träna bort den där Bob jordgubbssylten som jag hade på min frukostmacka) fick jag för mig att det var en bra idé att jogga i duschen. Ni vet, som en slags vardagsmotion.
Tyvärr gjorde avsaknaden av kläder det alltför tydligt att många delar av min kropp joggade i sin egen takt. Långt efter att jag hade slutat jogga dessutom.
Det var inte heller så lätt att tvätta håret medans man rörde på sig.
Nu svider mina ögon. Av shampot. Och åsynen.

Dagens lärdomar

1. Att ljuset är på i ugnen betyder inte att själva ugnen också är på.
2. Djupfryst vitlöksbröd smakar inte bättre för att det har legat i en kall om än tänd ugn i 40 minuter.

Dagisplats? Ja, tack!

Idag tackade jag ja till dagisplatsen vi blev erbjudna för Emilia. Någon gång i början av maj, strax efter hennes 1-års dag, ska hon alltså börja på samma dagis som Pontus medans jag återvänder till jobbet.
Eftersom jag inte tänker ha fler barn känns det lite som om en era slutar om sisådär 6 veckor efter nästan 2,5 år som föräldraledig...

Första måndagsvägningen

...skulle jag ha gjort idag, men det glömde jag förstås bort. Det händer lätt när barnen vaknar innan klockan 6 och vägrar att sysselsätta sig själva och låta mig sova vidare. Jag har gått runt som i en dimma hela dagen.
Men jag tror nog att jag har gått ner minst någonting. Någonting. Ja. Det får duga för denna vecka.

Smaka osten!

Mina föräldrar är på besök från Tyskland och idag gjorde vi ett utflykt till kommunens största sevärdhet, dvs. ICA Maxi. Det fanns lite ost att prova där och båda mina föräldrar tyckte att den var jättegod.

"Vilken av ostarna som ligger här har vi provat?"
"Det är den här..."
"Är du säker på det?"
"Ja."
"Den har ju bara 17% fett..."
"Det där är den varianten med mindre fett. Här ligger den som vi provade. Den har 31% fett."
"Är du säkert på att det var den osten vi provade?"
"Ja, det var den."
(Paus)
"Är du verkligen säker på att det var den osten?"
"Ja, det var den."
(Paus)
"Ja, alltså...men där...jag förstår inte...."
"Det här var den osten vi smakade, den med 31% fett. Och det här är light-varianten med bara 17% fett."
"Okaaaay...."
(Paus)
"Och du är verkligen säker på att det var osten som vi provade?"
"Ja!"
"Det är ju bara...här på skylten står det "smaka", men den här osten heter ju någonting med "präst"...."

Testamente

Det känns inte som om jag kommer att klara mig, så här är min sista vilja:

Min man ska ärva huset, bilen och barnen.
Muddiz ska ärva min våg (med fungerande display!) och alla dietprodukter från vårat kök.
Muddiz make ska ärva ansvaret för att färdigställa Emilias rum. Ah, jag ska inte vara snål: ta också strykjärnet, du!
Vasso ska ärva de där roliga små paraplyerna till drinkar till hennes många fester och alla mina post-it-lappar samt minst 10 stycken pennor så att hon kan skriva ner att inte glömma att använda dem.
Sarah ska ärva mina resterande havreflarn och allting hon är interesserad av och vars namn hon kan uttala korrekt på svenska, dvs. bara mina havreflarn.
Nadine ska få ärva min mobil så att hon kan bevisa att det faktiskt går att svara i den, bara man har den med sig.
Ulrike ska ärva min voodoo-docka. Hon vet nog vem hon ska använda den på.

Oh, nu hade jag en bra idé: för att få ärva någonting krävs det att alla klär ut sig till clowner på min begravning och har en mim-föreställning om mitt liv. Den som vågar ta sig an att spela streptokocken som orsakde halsflussen får dessutom min laptop, som jag säkert har andats massivt på med ovan nämda bakterie.
Lycka till!