Crash Boom Bang

Idag hände det: min första trafikolycka!
Jag var på väg hem efter en läkarbesök och kom upp till en cirkeltrafik. Jag började bromsa i god tid, men det verkade som om bilen inte stoppade lika bra som vanligt. Jag bromsade lite hårdare. Bilen gled. Jag blev fundersam. Bilen gled fortfarande. Det stod en bil längre fram som väntade på att kunna köra in i cirkeltrafiken. "Hm", tänkte jag, "nu får bilen stanna snart eller det här kan bli ett problem". Bilen gled vidare. Aha! Vad om jag inte hade trampat på bromsen utan på en annan pedal? Det var kanske därför bilen inte stannade? Ja, så måste det vara! Jag tittade ner, foten var på bromspedalen och den var tryckt hela vägen ner. Jag provtrampade några gånger och bilen gjorde ett bromsljud, men gled ostoppbart vidare. Jag tittade på Emilia i sin bilbarnstol. Bilen gled. Jag tittade fram och insåg att kraschen var oundviklig.

Med en ordentlig duns gled jag in i bilen framför mig. Hon som körde bilen var väldigt trevlig, men jag hade gärna träffat henne under andra omständigheter. Hennes bil hade klarat sig jättebra tack vare dragkroken som tryckte in framdelen av min egen bil. När hon rörde dragkroken ramlade den ner på marken, men det var den enda skadan. Min bil däremot...

 

Man kan faktiskt se avtrycket efter dragkroken.

  

Jag skulle känna  mig hemskt om jag hade kunnat förhindra olyckan, men i denna situation hade alla kraschat. Inte mycket att göra åt, liksom. Det är sånt man har försäkring för.

Det viktigaste är ju ändå att ingen person blev skadad!

Följdsjukdomar

I mitten av förra veckan fick Pontus plötsligt hög feber. De första 2 dagarna var otroligt mysiga: Pontus var lugn och ville för en gångs skull sitta och gosa med oss. Tyvärr förvandlas myssjukan sen till en svårt fall av gnällitis. Emilia smittades också, fast det är kanske mer ett fall av måstegnällahögreförattfåuppmärksamhetitis. Efter en vecka med 2 lidande barn har jag nu dessutom fått villåkapåsemesterheltensam sjukdom och min man lider av imorgonskapontustilldagisoavsettvad.
En sjukdom kommer sällan ensam...

Karamellkungen, Godisprinsen och Sötsaksfröken

"Hej, jag heter Mia och jag är sötsaksnarkoman."
"Hej, Mia!"
"I början provade jag bara lite vingummi här och där men det blev allt mer med tiden..."
"Vi förstår dig. Vi har alla varit där. Du kan öppna dig för oss..."
"Ja, alltså, efter att jag hade trappat upp till minst 10 doser av vingummi per dag gick jag över till lakrits. Det kändes bra...ett tag i alla fall. Men sen behövde jag mer och mer och till slut...till slut åt jag även choklad...hela kakor. Så mycket pengar jag lägger på mitt beroende... Och när pengarna inte räcker till bakar jag till och med själv! Kakor, godis...jag är på raka vägen in i ett sockerkoma, förstår ni det?"
"Mia, du är trygg hos oss. Tim där borta, till exempel, han var fast på havrekakor. Och nu har han inte rört de på - hur länge var det nu igen, Tim? - just det, hela 4 veckor. Du kan också övervinna ditt beroende! Du kan vara sockerfri!"
"Jag kan inte se det just nu. Det hela är en stor skamlig hemlighet. Jag gömmer sötsakerna från min familj och när min man kom för nära godispåsen häromdagen morrade jag åt honom som en hund med rabies. Han kommer säkert att skilja sig från mig och allt jag undrar över är om jag får vårdnaden om Lindt-chokladkulorna!"
(Ohörbart stödjande mumlande då gruppen kommer närmare för att kramas)

Virktalang extraordinaire

Hon som visade mig idag hur man virkar en rad med enkla luftmaskor kommer att bli så stolt. Jag är en naturbegåvning! Se vilket fint gristryne jag har virkat! Eller är det kanske en kringla?

Tänk dig hur det grävs fram av forskare om några miljoner år.
"Hubert, titta här. Ett föremal som våra förfädrar skapade. Det kanske är ett religiöst vördnadsobjekt. Eller så var de kanske pyttesmå nudister och det här är en bh utan kupor. Eller, lyssna, Hubert, jag tror jag vet det nu, kanske är det ett verktyg de använde som en slags antik kompass. Se här, om du riktar ena hålet mot norden...."

Jätteuppskattad

Jag kände på mig hela tiden att ingen lyssnar på mig och Google bekräftade det.

Alla Hjärtans Dag(en före) 2010

Min man och jag ville ligga steget före, så vi firade Alla Hjärtans Dag redan idag. Vanligtvis firar vi den inte alls, men ibland duger vilken ursäkt som helst för att få farmor och farfar att ta hand om barnen.

Vi hade alltså en hel kväll till oss själva. Tid för romantik, tid för närhet. Min man sa "Jag älskar dig", fast med lite andra ord ("Jag spelar in Melodifestivalen ikväll. Du behöver inte titta på det.") och sträckte fram en påse med chokladbitar. Vilken fin tanke att köpa min favoritchoklad! Och vad bra att han inte visste att jag hade köpt samma choklad till mig själv tidigare idag (och mycket mer än han dessutom).

Vi hade planerat att gå ut och äta, så vi satte på oss våra finkläder.

Och med finkläder menar jag såklart rena kläder. Det är inte ofta man har på sig såna nuförtiden.

Sen tog min man mig till en fin restaurang.

 

Middagen var otroligt romantisk! Med för få lampor i restaurangen blev det en riktig mysbelysning och faktumet att personalen så omtänksamt hade låtit bli att sätta pä värmen var en bra ursäkt för att sitta tätt ihop och ha lite kroppskontakt.

Som i alla fina restauranger kunde vi ta hem den överblivna maten i en stilfull, miljövänlig förpackning.

 

Och nu sitter jag här och bloggar om mitt livs mest romantiska kväll medans min man har svimmat i soffan efter att ha ätit vädigt mycket (av min) choklad så att jag slipper bli tjock av den.

Kan det bli mer romantiskt än så?

Årets mamma

Idag hörde jag mig själv säga till Pontus: "Ja, du får äppelskivorna, men inte nu. Sen. Först ska du äta riktig mat. Om du inte äter din hamburgare och pommes frites så får du inget äpple!"